enapasomliknardig

 

Nästa vecka är det dags för återbesök hos sjukgymnasten.

 

Jag har sedan förlossningen haft ont i höften och upplevt att högra foten pekar snett utåt. Jag trodde att det blivit någon slags felställning i bäckenet eller så och blev lite orolig. Men vid mitt första sjukgymnastbesök för drygt tre veckor sedan konstaterade hon att det inte rörde sig om något allvarligt utan att problemet troligtvis beror på SI-leden. Symtom vid SI-ledbesvär är bland annat en känsla av att bäckenet har vridit sig, att gången är påverkad och att man har spänd sätesmuskulatur. 

 

Eftersom det fortfarande är så tätt inpå förlossningen måste bäckenet och hela kroppen få återhämta sig naturligt innan man går in och "mixtrar" för mycket. Det jag får göra i nuläget är säteslyft (för att stärka muskulaturen kring SI-leden) och ytterst försiktigt töja sätesmuskulaturen så länge de känns ok (samt fortsätta med knipövningar, plankan och promenader).

 

Jag har slarvat lite med träningen men upplever ändå att det är bättre. Antagligen har bäckenet dragit ihop sig och återhämtat sig en del under de här veckorna (mitt antagande är inte taget helt från ingenstans, mina gamla jeans går enklare att dra på och går faktiskt att knäppa)!

Två killar får under 2 timmar testa hur det känns att föda barn. I början är det mycket trams och skratt, men det blir det mindre av allt eftersom "värkarna" blir kraftigare. Vad tror ni, orkar killarna ända fram tills barnet är fött? 

 

I helgen när vi var på landet tyckte Rusty att det var lite svårt att ligga i mitt knä, men han hittade snabbt en lösning på det hela och använde helt enkelt min mage som stol. 

Oj vad tiden går fort! Såg att det redan gått 7 dagar sedan jag senast skrev här.

 

Vad händer då? Jorå, inget utöver det gamla vanliga - häng med tjejen tre trappor upp, laga mat, städa, prata i telefon, skriva mail, gå till barnmorskan, dricka kaffe...

 

I fredags var vi hos barnmorskan för vanliga rutinkontroller och börja fnurla lite på förlossningsbrevet. Bebis mår bra - hjärtat fortsätter slå fint, växer på lagom och är fixerad och redo för avfärd mer eller mindre. Det här med förlossningsbrev är ju däremot inte lika enkelt, här kommer ett litet smakprov på hur det kan se ut:

 

"Förlossningen då? Alltså, det är inte så petigt. Jag vill att han ska komma ut på kortast möjliga tid med minsta möjliga ansträngning. Kan ni fixa det? Jag vill ha all vettig smärtlindring jag kan få. Med vettig menar jag lustgas och epidural och allehanda ryska blockad-hemligheter jag är säker på att ni har stashade i en låda för alla de där VIP-patienterna som föder barn. Under icke vettiga räknar jag Panodil, elchocker och alla former av sånt jag under stark smärta kommer att kalla för ”jävla hokuspokus” – det vill säga akupunktur, affirmering och blomfrön i örat." 

Jag förstår inte vad hon får allt ifrån! Vill ni läsa hela hittar ni det här.

 

Nu ska jag hoppa in i duschen och göra mig redo för lunchmöte med Emelie. ;)

En som inte är ledsen över att jag blev av med jobbet är Pyret. Hon njuter för fullt av att vi kan mysa hela dagarna. Hon fläker nöjt ut sig i närheten av där jag är eller pressar sig så nära mig hon bara kan. Världens raraste katt.

 

 

Nu tänkte jag röra mig hemifrån för lite ärenden. Köpa vitamintabletter, storhandla och sådana spännande saker.

Har ni sett så söt? Det var alltså denna Mandus hade med sig i tisdags. Det är hans kreativa duktiga syster Elida som virkat dessa till oss.

Jag vet att många går på Profylax-kurs inför förlossningen. Vi har valt att inte göra det då vi tycker det är orimligt att betala 2000 kronor för att lära sig andas och slappna av. 

 

Jag har förstått att många tycker profylaxkursen är jättebra på så sätt att:

• de fått mycket information kring förlossningens olika skeden, ställningar osv
• lärt sig andningstekniker och avslappningsövningar
• den andra partnern har under kurstillfällena förstått sin roll tydligare, hur viktig hon/han är under förlossningen. Hur hon/han kan stötta och uppmuntra.

 

Sitter och kollar igenom de bilder som tagits på magen sedan jag blev gravid. Här var jag i vecka 17. Vi tyckte magen putade lustigt. Jag kände mig svullen och tjock. Men det är ju bara en liten minimage. Ingenting mot en 31 veckors bebismage! 

 

Även fast det är sjukt trevligt att ha en kula att vila trötta armar mot och aldrig behöva vara ensam så längtar jag tills magen blir sitt vanliga gamla jag igen. En sak jag verkligen lärt mig under graviditeten är att uppskatta min kropp och hur min kropp ser ut i vanliga fall. En lärdom jag verkligen behövt då jag tidigare fokuserat mycket energi på allt som är "fel". Jag har lärt mig att ta hand om min kropp inifrån och ut och kanske det viktigaste av allt - lyssna på den och känna efter!

31 veckor har nu gått. Idag är det precis 60 dagar kvar. Om bebisen kommer som beräknat förstås. Det vet man ju aldrig. Jag längtar något så otroligt mycket och tycker att tiden kan få börja gå liiite snabbare nu! 

 

Jag kommer från och med nu skriva lite hur jag upplever det att vara gravid och hur min vardag ser ut. Tyvärr blev jag under sommaren uppsagd på mitt arbete. Hade en provanställning och eftersom jag blev gravid ville arbetsgivaren inte förlänga den för att göra en lång historia kort. Det är tufft att vara hemma utan mening. Rastlösheten är hemsk och jag hoppas på att skrivandet här kan underlätta den lite.

 

Så det var lite kort om mig så här till en början.